Vi tar ett varv runt sjön. 

Vi backar några månader.

Det är högsommar. Varmt och skönt, solen går knappt ned innan den går upp igen. Jag och hund bor i vagnen sedan slutet av maj månad. Den bästa sommaren.

Som långliggare med hund går jag allt vidare rundor. Och uppe vid Sörsjön är vandringslederna till synes oändliga. Vad mer kan man önska.

Låt mig nu ta med er på en promenad runt sjön Sörsjön. Häng med!

Vi går ner genom campingen mot sjön och badplatsen. Det skrattas och plaskas. Stojas och busas. Loja sommarvarma vågor mot strandkanterna. Terrängen här är kuperad så flera vattendrag hänger ihop. Så vi går över en låg bro i ett varv medsols runt sjön. Vägen vi går på är en smal grusväg. Sjön på höger sida, på den vänstra sluttar det uppåt. Under de majestätiska granarna breder en tjock matta av mjukgrön mossa ut sig. Rena John Bauerskogen.

Halvvägs halvvägs men tvärs över sjön ser jag ett i sanning sommarnöje. En badstuga, privat ägd. Och besökt. Jag tror att det var det som en gång menades med sommarnöje. Ett eget litet smultronställe vid en sjö, tak över huvudet, en egen plats i solen. Nå.

Nu har vi kommit fram till nästa övergång, vattenväg under vägbro. Utsikten är sagolik. Sedan blir det spännande. På min vänstra sida reser sig ett enormt kråkslott ur grönskan. Det här är en kåk som måste ha byggts av en riktig storbonde. Jag räknar till fem våningar.

Kråkslottet kallar jag det. Någon annan kallar det hemma.

Här ligger nu en enorm hästgård. Hage efter hage. Hästar i mängder. Vi passerar även en ganska självsäker tupp i gigantformat som får min hund att bli en smula förvirrad. Vad för slags djur kan detta vara, ser han ut att tänka, samtidigt som han överväger om det är värt besväret att försöka skrämma belätet med ett eller flera skall. Hund väljer att strunta i upptåget.

Här är grusvägen kantad av riktigt gamla knotiga alleéer. Det är gott om bromsar och flugor. Här gäller det att andas genom näsan om man inte vill få kosttillskott eller surr i lungorna. I en hage närmar sig en ståtlig häst. Bockar och bugar. Frustar lite vänligt och poserar utan uppmuntran för mig och hunden som ånyo tycks ha drabbats av grav förvirring.

Hästlus, linshäst?

Nu är vi halvvägs. Eller som min gamle farfar en gång sade på frågan hur långt det var kvar: "Ja nu är det bara resten kvar." Vi lämnar vattendragen, den gamla skogen och hästarna bakom oss. Går in i lite yngre skog. Här ser husse ned för orm. För huggorm är det ju ingen större vits med att se upp för. De klättrar inte i träd vad jag vet.

I dessa marker går älg, rådjur, räv och andra permanenta boende. Ligger vinden på från sydost kan man redan här känna om fler än ett par grillar är igång på campingen. För det är vad husse ska göra när vi kommit tillbaka till vagnen. Fast först häller jag upp en skål vatten åt hunden som efter den här åttiominuterspromenaden har en tunga lång som en generöst knuten slips.

När hund fått både vatten och mat och med en suck av välbehag sjunkit ned i skuggan bakom vagnen och husse tänt grillen får husse en kall malt. Psst! Ah! Tidig kväll på lugn och naturnära camping närmar sig och livet är gott att leva.

/grandebarda