Somnar gott min första natt i vagnen. Vaknar av mig själv, lite tidigare än vad jag hade tänkt. Men morgondaggen har samlats så det är bara att borsta ur sovtofsarna ur skägget och knata upp till servicehusets wc. Kö. Inte kul. Det är något jag inte är van vid. Och jag tycker inte att det är särskilt schysst att pinka ute. Jag menar, folk bor ju här.

Dagen går sin gilla gång. Det är torsdag och visfestivalens första dag. Det rullar in en hel del ekipage under eftermiddagen. Alla är ju inte där för festivalens skull. Men en hel del festprissar slarvar upp tält och sätter igång och kröka. Jaja, det är fortfarande lugnt och skönt på min plats.

Framåt eftermiddagen kommer en man släntrandes och frågar om jag har lust att kika in i förtältet på en kopp kaffe. Javisst! Vad trevlig, tänker jag. Om jag bara hade anat. Kaffet var gott och så även sällskapet. Det är Farmen-Boris med hustru och tre barn, nå, ett barn och två tonårstjejer. Han vill bjuda på en whiskey till kaffet men jag avböjer då jag tänkt åka och tanka upp bilen. Men handla nåt att grilla så äter vi tillsammans sen, säger Boris. Jag blir nästan tårögd.

Men så blev det. Och jag fick en, två, tre whiskey under resten av kvällen. Eller fler. Det var så trevligt så att räkna kändes onödigt. När mörkret började sänka sig knatade jag tillbaka till min vagn och satte mig med lurar och bok och myste. Det blev väl ytterligare några droppar starkt. Det sista jag minns efter mitt första dygn är en liten geografikänning. Bakom vagnen var där ett dike. Inte särskilt djupt och tack och lov torrt. I det stöp jag. Fast det hade väl inte bara att göra med ett generöst alkoholintag.

Mina skodon lämnade övrigt att önska.

/grandebarda